En gemensam kamp för frihet
Clouds and sun each reflects the other's radiance:
Sky and water share a crystalline freshness.
- Xie Lingyun ji
Det finns en missuppfattning bland de sexuella minoriteterna idag, många tror att för att nå social acceptans och accepteras för den man är så måste man efterhärma normen bland de heterosexuella. Vilket innebär att ens sexuella särart blir en blek och strömlinjeformad version av den idealistiska bilden av den jämställde mannen och kvinnan.
Gayrörelsen började kämpa för sina rättigheter för över 100 år sedan och allierade sig då samtidigt med andra sexuella minoriteter, vilka de senare tog avstånd ifrån för att nå politisk acceptans. Med facit i hand kan vi se att den acceptans som är vunnen är på nåder och under ständig rädsla för att bli förknippade med pedofiler eller andra socialt oaccepterade sexuella minoriteter. Även inom den egna rörelsen så är man rädd för homosexuella som inte uppvisar den fasad som normerna kräver. Slaget är vunnet men kriget är förlorat då acceptansen för homosexualitet bara finns så länge det sker inom de ideal och normer som de heterosexuella bestämt. Istället för att vara frihetskämpar blir de själva förtryckare där det avvikande måste bekämpas för att upprätthålla deras egna svaga position. Homorörelsen är som ett skrämt barn som väljer att mobba andra i rädsla för att själv bli offret.
Men det är inte bara inom homorörelsen som viljan till anpassning på bekostnad av andra sker, zoofiler vill inte veta av pedofiler och pedofiler vill inte veta av zoofiler; bland pedofilerna vill pojkälskarna inte veta av flickälskarna och tvärtom. Bland sadomasochisterna accepteras bara de som följer vissa ideologiska konstruktioner medan övriga blir utfrysta. Exemplen är många men alla verkar vara emot alla.
Vad vi ser är ett symptom på ett kortsiktigt tänkande, ett stort samhällsproblem där man ser till kortsiktiga behov oavsett dess långsiktiga konsekvenser. Vi väljer att anpassa oss till ett system som enbart tillåter en viss typ av människor, inom systemet finns det inget val, dagens dogm är samtycke och jämlikhet, passa in eller bli utfryst. Alla rörelser som strävar efter acceptans kommer att möta systemet och om kampen sker individualistiskt, kortsiktigt i hopp om att just en själv, eller just ens egen läggning skall bli den accepterade kommer den misslyckas för de allra flesta eftersom majoriteten av de sexuella minoriteterna inte passar in i dessa normer, och detta gäller även inom en så ”rumsren” läggning som homosexualitet. Acceptansen är allt annat än helhjärtad och många är fortfarande utanför, och kommer så förbli.
För att skapa en acceptans för all sexuell variation måste systemet förändras och det kan enbart ske genom att anamma en helhetsyn och genom en gemensam kamp. Det första steget är att uppmärksamma vad som enar oss alla som människor, den minsta gemensamma nämnaren. Vi har alla en sexualitet, en sexuell identitet som manifesterar sig i en mängd olika former, i en fantastisk variation av människor och sinnen. Vad vi är inom oss, det är vår sexuella identitet och den har du, jag och alla andra i oss, oavsett om vi är pedofiler, homosexuella, zoofiler, nekrofiler, heterosexuella eller något annat av all den mångfald som finns. Ingen väljer sin sexualitet och vi är alla produkter av våra gener, av samhället och vår uppfostran, allt bidrar till att skapa unika individer vilket är en förutsättning för mänsklig evolution och överlevnad. Vi är alla olika och ingen människa förtjänar att förtryckas för något som han eller hon inte valt eller kan hjälpa. Det här är kärnpunkten, det är det som förenar oss alla och något som kan realiseras inom en synbar framtid, en acceptans och moral som tillåter människor att vara vilka de är och som ger människor möjlighet att utrycka sina känslor fritt i tal, skrift och konst utan rädsla för repressalier.
Att acceptera människors sexuella identitet och deras rätt att fritt få visa den är inget som är problematiskt ur etisk synvinkel, det handlar mer om att vänja sig vid tanken på alla inte tänder på samma saker som en själv. Det är en tidskrävande process men historien visar oss att sexuell acceptans skiftar och att människor är mottagliga för förändringar. Den svårare frågan handlar om beteende, om den sexuella utlevnaden av sin läggning, och här är vissa läggningar mer problematiska än andra om vi utgår ifrån nutida västerländsk moral och etik. Eftersom det är högst orealistiskt och oönskat att omkullkasta all form av moral i dagens samhälle så är det även rimligt att beteendefrågan separeras från acceptansen av de olika sexuella läggningarna.
Men hör inte dessa ihop? Går de verkligen att skilja åt är förmodligen vad de flesta frågar sig, men låt oss ta ett exempel: en sadist som enbart tänder på att tillfoga ofrivilliga individer smärta kommer aldrig att kunna leva ut sin läggning om han följer samhällets etik. Däremot så finns det inga hinder för att han som individ respekteras för den han är och att man låter honom bli en fri samhällsmedborgare. Det är givetvis synd att han aldrig kommer att kunna uppfylla sina inre begär men varför skall han behöva lida i tystnad, hatad av samhället för sina fantasier och lustar så länge som han väljer att inte skada någon?
Att acceptera människor för vilka de är skall inte vara något radikalt, beteenden är skilt från våra fantasier. De flesta människor har fantasier som de aldrig lever ut, låt oss därför bejaka vår sexualitet och acceptera oss själva och våra medmänniskor för vilka de är. De som vill leva ut sin läggning får se till att de kan göra de under former där ingen ofrivillig tar skada. Saken är gemensam, vi är alla sexuella varelser och ingen förtjänar att bli förtryckt för vem denne är.